Hem Golfresor Skottland Den långa resan till Skottlands bäst bevarade hemlighet

Den långa resan till Skottlands bäst bevarade hemlighet

0
0

Skottlands bäst bevarade hemlighet, brukade invånarna i Dornoch säga om sin bana. Det var då det. I dag har de något motvilligt tvingats accepterat att deras golfbana vunnit världsrykte de senaste 50 åren. En del menar att Dornochs vandring mot berömmelse började när Ben Crenshaw åkte hit 1980 som ett avbrott i förberedelserna inför The Open på Carnoustie. När hann kom tilbaka fick han frågan vad han tyckte om banan och byn, och Crenshaw svarade att han lekt med tanken på att inte åka tillbaka alls utan stanna i Royal Dornoch. Och Tom Watson som kom hit året därpå för att spela 18 hål – han spelade tre rundor på 24 timmar och sa sedan att han aldrig haft så roligt på en golfbana.

…han spelade tre rundor på 24 timmar och sa sedan att han aldrig haft så roligt på en golfbana.

Watson brukar i och för sig säga sådana saker men nu hade han rätt.

När män som dessa – som spelar golf för sin försörjning, och som sett fler banor än de flesta – förälskar sig i banan, då är det klart att en hel värld full av äventyrslystna amatörer börjar drömma, undra och fantisera. Den långa resan gör att det för många stannar vid en fantasi. Hos andra är det just det oåtkomliga, Royal Dornochs avlägsenhet, som kittlar.

Men det var inte vare sig Crenshaw eller Watson som var Dornochs Christoffer Columbus. Redan 1963 insisterade Dick Tufts, amerikansk Walker Cup-kaptenen, på att delar av laget som spelade på Turnberry skulle göra den långa resan norrut. Billy Joe Patton var en av dem och hans entusiasm när han berättade om banan i norr var smittsam. Årets därpå skrev Herbert Warren Wind i New Yorker en artikel med rubriken North to the links of Dornoch.
Detta, mer än något annat, satte Dornoch på links-puristernas karta. Det är 50 år sedan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Royal Dornoch är en sådan golfbana man skulle kunna spela dagligen i en evighet utan att någonsin tröttna, utan att en enda morgon tveka innan jag knyter skosnörena på mina FootJoys och hänger Izzo-bagen över axeln.

Många har hört talas om banan, betydligt färre har spelat den.

Vilket beror på att den ligger så långt norrut i Skottland. Här passerar man knappast av en händelse – ingen har någonsin hamnat i Dornoch för att han råkat ha vägarna förbi. Utom möjligen hemvändare från Hebriderna. Denna otillgänglighet har resulterat i att Royal Dornoch blivit den mest mytomspunna av de banor som brukar rankas som världens bästa – och att inga stora mästerskap spelats här.

En särskilt utstuderad murvel försökte gömma sig i kyrkans orgel två dagar innan dopet, men avslöjades.

Det är smidigare att ta sig dit i dag än det det var förr. Men vi gör det inte lätt för oss. Vi flyger till Prestwick. Fortsätter norrut med bil eftersom vi vill uppleva The Highlands. Men vi har inte åkt långt föärrän vi tänker att vi kanske borde ha stannat i flygplatsens närhet, spelat Troon, Turnberry, Kilmarnock och Prestwick i stället för att riskera livet på A9, den väg som börjar i Glasgow, går via Loch Lomond och sedan utmed Loch Ness innan man når Inverness. Då har den försiktige föraren åkt bil i sex timmar på vänster sida av kostigen. Oändligt vackra timmar. Men besvärliga. Vägen är smal, den tunga trafiken intensiv. Och då ska man ändå veta att vägen har breddats och att man har byggt en bro över både Cromarty Firth och Dornoch Firth som förkortar resenärens lidande.

Men ändå.

Det är en av de jobbigaste bilresor jag gjort och samtidigt en av de mest fantastiska.

När vi når Inverness återstår en timmes bilresa, minst, innan vi åker uppför Golf Road och parkerar vid det gamla klubbhuset.

Dornoch är en liten håla som skulle vara okänd utanför golfvärlden om det inte vore för att Madonna döpte sitt barn och gifte sig med Guy Ritchie här: Om banans berömmelse växte successivt under 40 år så drabbade Madonnas bröllop byn lika våldsamt och oväntat som en höghastighetsmissil laddad med celebriteter. Ingen hann mobilisera något försvar, det enda byborna kunde göra var att huka bakom fönsterrutorna och hoppas att det snart skulle vara över. 1 000 journalister och fotografer invaderade den 1 300 invånare stora staden och ockuperade Skibo Castle, där ceremonin ägde rum.

Ingen blev insläppt och skandalmurvlar försökte i skär desperation gräva sig in under stängslet men avslöjades av en rundligt tilltagen vaktstyrka som genomsökte slottsparken med värmedetektorer. En särskilt utstuderad murvel försökte gömma sig i kyrkans orgel två dagar innan dopet, men avslöjades.

Sedan dess har det mesta återgått till det normala. The Royal Burgh Dornoch – den kungliga småstaden – har återtagit positionen som en av Skottlands tröttaste städer där tiden högst motvilligt går framåt. Här finns en katedral, två golfbanor och åtta hotell. Ingenting händer och det är väl därför man åker hit – för att spela golf och njuta av ingenting. En del kallar det lugn.

Lorne Rubinstein, en kanadensisk golfjournalist kom till Royal Dornoch 1977. Han skulle stanna i en dag men blev kvar i en vecka. 25 år senare återvände han för att stanna tre månader och samla material till en bok. Han berättade efteråt att ingenting hade förändrats under dessa år. Golfbanan hade blivit något längre, annars var allt sig likt. Är det fortfarande.

Glenmorangie House

Vi bor på Glenmorangie House, ägt av det berömda destilleriet, ett gästhus som ligger ett par mil från banan. Det är den mest isolerade plats jag varit på. Där finns en fantastiskt utsikt över havet samt frisk luft. Ingenting mer. Travis från London åker dit varje år med sin fru. På dagarna tar han promenader och lugnar ned sig. På kvällarna snackar han golf med de andra gästerna och dricker whisky och rödvin.

Alla gäster på Glenmorangie House äter samtidigt. Klockan sex på kvällen samlas man i salongen för en drink. Sedan äter man middag vid åtta och ett par timmar senare sjunker man ned i soffan eller någon av fåtöljerna framför brasan.

Steve pratar vitt och brett och högt innan han somnar i soffan med en öl i handen.

Alla pratar med alla. Mest pratar Millie från Edinburgh, som spelar på Musselburgh till vardags. Hon kvittrar fram små anmärkningar om allt mellan himmel och jord och mest anmärker hon på Steves dialekt. Han kommer från Norwich men har bott länge i London. Steve pratar vitt och brett och högt innan han somnar i soffan med en öl i handen. Hans vänner sätter en cigarettfimp i örat på honom och sedan tar de en bild. Skratten rungar genom rummet. Skottar skrattar så ofta de kan åt engelsmän. Inte med utan – åt.

Travis undrar vilken bana vi ska spela dagen därpå och det visar sig att han också spelat Royal Dornoch några gånger.

”Fantastiska greener. Men de är större än man tror – de ser ut att vara ganska små eftersom de är upphöjda. Och där finns gorse, massor av gorse, akta er”, varnar han.

Sedan går alla och lägger sig utom vi. Vi går till baren, rotar lite bland flaskorna och väljer en whisky med en spännande etikett. När vi dagen efter frågar om just den flaskan, säger bartendern att ”nä, den tar vi bara fram vid speciella tillfällen”.

Vi säger inget om vår provsmakning för vi anar att det skulle kunna leda till en svår diskussion om hur man definierar ”speciella tillfällen”.

För oss är det förstås något alldeles speciellt att få spela en av världens mest berömda banor.

Det duggregnar i Dornoch och en amerikan ska just slå ut på första tee. Vänsterspelare. Han står länge över bollen. Väldigt länge. Så länge att alla vi som tittar på honom förstår vad som komma skall. Smack! Bollen rundar klubbhuset och flyger i en skruvad bana mot The Royal Golf Hotel, som för övrigt har postadressen ”1st Tee, Dornoch”. Träffar en ruta på detta.

Mannen skakar på huvudet och ser djupt bedrövad ut. Detta var inte vad han drömt om när han bestämde sig för göra den omständliga resan upp till norra Skottland.

”Uh-uh”, säger en av hans medspelare. Mannen skakar på huvudet och ser djupt bedrövad ut. Detta var inte vad han drömt om när han bestämde sig för göra den omständliga resan upp till norra Skottland. För drömt om det slag han nyss slagit, det första på Royal Dornoch, det har han med all säkerhet gjort.
Att spela Royal Dornoch handlar om drömmar. Några minuter senare, när duggregnet upphört, går min egen dröm i uppfyllelse: Jag gör par på Royal Dornoch Golf Clubs första hål. Det är ett väldigt enkelt hål, 300 meter. Järnfemma, järnnia och två puttar. Det är inte många drömmar som är så enkla att uppfylla. Det blåser ingenting. Och duggregnet påminner nu mest om hög luftfuktighet.

Men – det första hålet säger ingenting om det på en gång både underbara och hemska som komma skall. När man frågar en lokal golfare vilket slag som är det svåraste, svarar han: ”The second to the second” – det andra slaget på andra hålet- det är ett par 3-hål (!) på 161 meter. En upphöjd platågreen, förstås, med två djupa bunkrar, kort till vänster och höger. I matchspel är det en fördel att slå ut sist, ligger opponenten i någon av bunkrarna lägger man sig kort och försäkrar sig om en bogey. Det räcker då oftast för att vinna hålet.

Men Dornoch skiljer sig annars från många linksbanor i det att det typiska pitch-and-putt-slaget, där man rullar upp bollen på green, inte alltid är det mest effektiva. Ofta måste man slå en pitch som ska bromsa i ett nedförslut. Det är bra att kunna det slaget var man än är men Donald Steel, en kille som vet en del om skotsk linksgolf, menar att det rentav är en förutsättning för att man ska lyckas tämja Dornoch.

En annan av hemligheterna är att kunna tämja vinden medan man slår från ett underlag som ofta har samma konturer som en obäddad säng.
Vandringen till trean är storslagen som en oväntad insikt om universums konstruktion – plötsligt öppnar världen sig. En lång ås, bevuxen med ärttörne, löper till vänster och till höger har du havet och vinden, och mellan dessa löper golfhålen, ytterligare sex hål ut, nian vänder tillbaka längs med havet. Hål 17 går inåt landet och 18 upp mot klubbhuset.

18 hål som är bland de finaste som någonsin skapats, utlagda av naturen, förstärkta av Old Tom Morris (1891), förfinade av Donald Ross och John Sutherland och ombyggda av George Duncan (hål 7 till 11) efter andra världskriget.

Det är ett makalöst landskap, och vackrast är det om våren. Det är då gorsen blommar.

Gorse är en taggig buske med gula blommor som på svenska heter ärttörne. Det kan vara bra att känna till om man ska spela Dornoch. Många av hålen på Dornoch kantas av denna grymma grönsak… jo, grönsak är faktiskt just vad den är. Och visst kan man säga att ärttörne väcker samma sorts känslor som en del andra grönsaker, typ broccoli och blomkål. Förvtvivlan och hopplöshet, till exempel. Lustigt nog är det två tillstånd som växten sägs motverka när den används i blomsterterapeutiskt syfte. Enligt den ”berömde” engelske läkaren Dr Edward Bach kunde man utvinna droppar ur grönsakens blommor och med dessa droppar återskapa harmonin hos resignerade och uppgivna personer.

Rakt motsatt effekt har ärttörnen när den kantar en golfbana. Bollen är lika förlorad i ett sådant buskage som den är i vatten.

Mitt sällskap, som spelar en linksbana för första gången i sitt liv, slår bollen in i gorsen på hål 6, ett par 3, 150 meter, som är inbyggd i en sluttning. Bollen syns en halvmeter in och mitt sällskap försöker komma åt den. Det är ett misstag man gör bara en gång i livet. Taggarna är grymma och lämnar inte bara avtryck i huden utan också i själen.

Det finns de som påstår att Royal Dornoch har den finaste kvartetten korthål i världen och jag har inte hört någon säga emot. Men det mest omtalade hålet är det 14:e, Foxy, 406 meter långt. Hålet har först en skarp dogleg vänster och strax före green en dogleg höger. Det är banans enda hål utan en bunker men ändå nästan helt omöjligt att besegra.

Kopior finns lite varstans, bland annat på Pacific Dunes i Oregon.

Spår av den filosofi som byggde Royal Dornoch finns också varstans och det beror på en man vid namn Donald Ross. Pinehurst #2 är den mest kända ”Dornoch-bana” han ritat men den som kanske mest av alla påminner om Dornoch sägs vara Seminole.

Donald Ross jobbade hos den snickare som tillverkade de lådor som man förvarade sand i, och som återfanns på varje tee på Royal Dornoch. På den tiden använde man sand i stället för peggar. Men snart blev Donald greenkeeper, detta sedan dåtidens starke man i klubben, John Sutherland, sänt honom till Old Tom Morris i St Andrews för att se och lära. Donald såg och lärde och flyttade sedan till USA där han i dag anses som oerhört betydelsefull och inflytelserik – han ritade trots allt över 500 banor.

Men de flesta i hans gamla hemstad sägs inte ha en aning om vem han var. Vilket inte påverkade Ross kärlek till sin hemstads bana: ”Min blygsamhet förbjuder mig att säga mer än att det är den vackrast belägna linksbanan i världen”, sa han en gång.

Herbert Warren Wind skrev en gång i New Yorker att ingen kan kalla sig utbildad banarkitekt förrän han har spelat och studerat Royal Dornoch med dess greener utformade som upp och nedvända sopptallrikar. Det får väl också ses som en hyllning till Ross.

Donald Ross hade gjort sin läxa och kanske kommer han en gång att hedras med åtminstone en plakett någonstans i sin hemstad. Man behöver ju, som någon påpekade, inte bygga ett Graceland, bara sätta upp en plakett som säger att en av de största och mest begåvad banarkitekterna genom tiderna faktiskt föddes här. Av stolthet kanske, men också som en hyllning till mannen som kanske mer än någon annan givit den lilla byn världsvid berömmelse.

På samma gång kan man ju erinra dagens invånare om att Donalds bror Alex vann US Open 1907.

Båda är borta sedan länge. Men om jag tror rätt så spelar de forna Amerika-fararna än i dag på sin gamla hemmabana i Dornoch.
Förutsatt då att det finns en högre rättvisa.

Fakta: Royal Dornoch

Fakta: Royal Dornoch

Bästa tid: April–oktober, men särskilt i månadsskiftet maj/juni och från slutet av augusti in i oktober – då undviker man högsäsongen. Klimat: Dornoch får ”bara” 700 millimeter regn/år jämfört med Glasgow som får över 1 000 millimeter. Men klimatet kan skifta – det kan vara 10 plusgrader i juni och 20 grader varmt långt in i september. Avstånd: Edinburgh- Dornoch, 32 mil. Glasgow-Dornoch, 36 mil. London-Dornoch, 80 mil.

Royal Dornoch Golf Club

Royal Dornoch Golf Club

Tel : +44 1862 810219Fax : +44 1862 810792 Hemsida E-post: bookings@royaldornoch.com

Glenmorangie House

Glenmorangie House

https://www.theglenmorangiehouse.com

Fler relaterade artiklar
Fler artiklar av Tommy Jeppsson
Läs mer artiklar om Skottland

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Läs också

Här finns världens bästa öppningshål – du måste slå över Atlanten

Vilket som är världens bästa golfhål kan man diskutera i timmar. Vilket som är världens bä…