Hem Golfresa Storbritannien Linksgolf Skottland: En klassisk match på North Berwick

Skottland: En klassisk match på North Berwick

25 minuter att läsa
0
0
4
Autumn sale Image Banner 728 x 90

Hela Skottland talade om matchen.

En hel del del sades förstås redan innan den spelats men framför allt pratade man om den efteråt.

Allan Robertson och Old Tom Morris från St Andrews hade aldrig förlorat en foursome tillsammans. Nu utmanades de av bröderna Dunn från Musselburgh och hela 400 pund stod på spel.

En astronomisk summa.

För att ge en vink om hur mycket pengar det var kan man betänka att den totala prissumman i The Open 1930 var lika stor (varav vinnaren fick blott en fjärdedel – 100 pund). Men nu var det 1843 och 400 pund var en summa många var beredda att mörda för.

Allan Robertson, den förste pron.

Allan Robertson brukar räknas som historiens förste professional. Han var också den förste att gå St Andrews under 80 slag. Han tillverkade klubbor, och bollar av fjädrar, i sitt kök, och Old Tom Morris var hans assistent.

I foursome var de ett par som inga motståndare på kunde rå på – men väl guttaperkabollen.

Robertson vägrade använda nymodigheten när den kom 1849, eftersom den utgjorde ett hot mot hans försörjning – att göra fjäderbollar. Det var en bitter dag för honom att se hans spelpartner och lärjunge anamma nymodigheten. Så bitter att de gick skilda vägar.

Men 1843 var de fortfarande bästa vänner. Matchen skulle spelas på tre banor: Musselburgh, St Andrews och neutrala North Berwick. Willie och Jamie Dunn chockade alla genom att förbluffande enkelt vinna på sin hemmabana i Musselburgh. Robertson/Morris vann mycket knappt på St Andrews, särspel avgjorde. Nu var det dags för avgörandet på världens 13:e äldsta bana – West Links i North Berwick.

Man tar sig lämpligen till North Berwick med tåg från Edinburgh. Tågresan tar 40 minuter och då passerar man orter som Musselburgh, Wallyford, Prestonpans, Longniddry och Drem – samt ett tiotal linksbanor – innan man kommer fram till den 7 000 invånare lilla staden North Berwick, en semesterort som levt på sin skönhet ända sedan drottning Victorias tid.

Det säger visserligen inte mycket men turistbyrån hävdar att North Berwick är den stad i Skottland som har flest soltimmar av alla. Det betyder väl att det inte regnar mer än tre, fyra dagar i veckan. Blåser gör det däremot nästan jämt.

North Berwick, West Links, hål 7.

Den relativt rikliga solmängden i kombination med breda sandstränder och ett betagande kuperat landskap, format av århundraden av hård vind, gör att staden än i dag är en turistmagnet. Alla känner till St Andrews, även icke-golfare. Med North Berwick är det annorlunda. Städerna – och regionerna – påminner en hel del om varandra och de ligger bara 4 mil från varandra fågelvägen, 12 mil landvägen. Båda städerna är starkt präglade av golf och de har båda banor som är äldre än någon kan minnas. Men medan många drömmer om att få spela St Andrews ”för att få uppleva traditionen” hör man sällan någon uttrycka sin längtan till North Berwick. Det är märkligt för här finns lika mycket tradition och historia.

På den östra strandheden, East Links, har det spelats golf sedan 1600-talet, i början av 1700-talet flyttade man till West Links där banan ligger i dag, omgiven av The Hills of Fife och Firth of Forth. Dessutom finns det många banor strax utanför staden som är helt unika – Muirfield, Dunbar, Gullane (tre banor!), Luffness New, Kilspindie.

Frågan är om inte North Berwick egentligen är en bättre utgångspunkt för den inbitne linksälskaren än St Andrews?

Ingen tillfällig besökare har promenerat genom North Berwick, eller strosat utmed stranden, utan att tänka: ”Här skulle man bo.” För somliga stannar det inte vid en tanke. De senaste 15 åren har staden fördubblat sin storlek räknat i invånare. Och många av Edinburghs mer välbärgade invånare har hus eller lägenheter i North Berwick för att spendera helger och semestrar här. Mest attraktiva är husen på gator som Beach Road, Forth Street, Melbourne Road och Marine Parade – de vetter alla mot havet och utsikten från dem är hypnotiserande.

Det är en stad för flanören. Man kan gå runt i dagar, inte för att den är stor utan för att den är så oemotståndlig. Husen, byggda i sten, ser ut som om de legat på platsen i många hundra år, och det har de ofta gjort, och butikerna med sina grön- och blåmålade fasader förnekar inte sina anor med handmålade skyltar och arkaiska typsnitt. Charkuteributiken, Anderson´s Quality Butchers, på  33 High Street ser ut som den antagligen gjorde på den tiden Arnaud Massy köpte oxbringa här, och detta gäller i viss mån också slaktaren bakom disken.

High Street är shoppinggatan: här finns bokhandlare, asiatiska restauranger, apotek, modebutiker, pubar och presentbutiker. Det är trångt, gatorna byggdes inte för biltrafik, och det är nätt och jämt att en lätt lastbil kan ta sig fram. Om eftermiddagarna söker sig stadens invånare ner till stranden, om vind och väder tillåter det, antingen för att promenera med sina hundar eller för att putta på den kommunala puttinggreenen. Den har 18 hål, och här spelar gamla damer med handväskor mot 10-åriga pojkar i sportshorts och fotbollströjor. Men går man på strandpromenaden ska man se upp för slarviga inspel mot ettans green.

Vykort från West Links, 1903.

Något senare samlas man på pubarna, där luften är tjock av rök, diskussioner och bullrande skratt. Det är där vi får höra berättelsen om skeletten i Auld Kirk. Det var när man byggde en ny trottoar utanför Seabird Centre i hamnen som man upptäckte över 30 skelett på den plats där gamla St Andrews Kirk hade sin gravplats. Det äldsta var från 600-talet men de flesta från 1600- och 1700-talen. Det förflutna är alltid påtagligt nära i North Berwick men vi ska för den skull inte glömma framtiden. Eller nuet. För några år sedan köpte en affärsman, Kevin Doyle, från Edinburgh godset Archerfield som ligger fem kilometer från North Berwick, helt nära Dirleton. I början av 2002 fick han tillstånd att bygga East Lothians motsvarighet till Gleneagles. Doyle ska bygga två golfbanor och ett lyxhotell med 245 rum. Anrika Archerfield House ska bli klubbhus. 800 miljoner räknar han med att det ska kosta. Detta – och mer därtill – ska han få in genom att sälja 150 hus och lägenheter i anslutning till banorna. Det var på denna plats Archerfields linksbana låg fram till 1940 då försvarsmakten exproprierade marken men det är inte bara därför marken betraktas som klassisk utan också för att det var här Edvard I slog läger när han invaderade Skottland 1298. Och det var i Archerfield House som Sir Winston Churchill hade överläggningar med Franklin D. Roosevelt om D-Day-invasionen under andra världskriget. Somliga tycker det är bra, andra inte. Men alla har en åsikt.

Vill man skapa kontakt med lokala invånare på puben är det bara att prata golf. Alla älskar spelet och alla älskar att prata om det. Vi befinner oss ju faktiskt i den del av världen där världens äldsta golfklubb residerar, den som från början hette The Gentlemen Golfers of Edinburgh innan den döptes om till The Honourable Company of Edinburgh Golfers. Medlemmarna spelade från början på Leith Links och senare på en bana i Musselburgh innan de flyttade de till Muirfield i slutet av 1800-talet. 20 av North Berwick Golf Clubs ursprungliga medlemmar var också medlemmar i The Royal & Ancient Golf Club i St Andrews och i The Honourable Company of Edinburgh Golfers.

I North Berwick spelade man på West Links. Det är den banan som brukar avses när man säger ”North Berwick”, trots att här också finns en ”East Links”, Glen Golf Club. Men den banan är ”bara” 150 år gammal. Men det spelades golf där långt innan.

Det vet man för 1728 förbjöds invånarna att spela golf under sommarmånaderna, och aldrig fick man spela sig över Castlehill utan forecaddie.

Inspelet på hål 13, Pit, slås över en stenmur.

På West Links finns ett par av världens mest kopierade hål, det 15:e, ”Redan” (par 3), och det 14:e, ”Perfection” (par 4). Kopior av dessa hål ser man överallt i världen men företrädesvis i USA där arkitekter som Donald Ross, Harry S. Colt, Jack Nicklaus, Robert Trent Jones och Albert Tillinghast återskapat dem. Originalet är en naturprodukt, många av hålen på North Berwick har vuxit fram med tiden och banan har ingen namngiven arkitekt.

Alla som kommer till North Berwick ställer samma fråga: ”Vad är det?” Frågan har inget med golf att göra utan avser den vita klippan som reser sig rakt upp ur havet. Den heter Bass Rock, och att klippan är vit beror på att den härbärgerar 80 000 sjöfåglar som täckt den med träck. Min värdinna, landladyn, berättar att det går båtar dit ut men hon säger att det luktar förfärligt, så vi åker aldrig dit. Det går en tunnel 105 meter in i klippan, som stupar brant åt alla väderstreck utom åt söder. På den flackare sluttningen står resterna av en borg som tros vara uppförd 1405. Öns förste kände invånare hette Baldred, en eremit som fördrev tiden med bön och meditation. Han dog 753 och blev helgonförklarad.

North Berwick skulle bli födelseplatsen för fler legender, om än inte helgonförklarade. Många av de personer vi läser om i golfens historieböcker har antingen fötts i North Berwick eller gjort outplånliga avtryck i dess historia någon gång under sin karriär. Arnaud Massy, en fransman med skotsk själ, kom hit när han var 21 och återvände sedan sex somrar i rad för att lära ut konsten att slå en cleek med öppen stans och baseballgrepp.

Willie Andersson föddes här, han flyttade senare till USA och vann US Open 1901. Fred McLeod, som vann US Open 1908 och spelade i den match mellan England och USA som senare utvecklades till Ryder Cup, är född här, liksom Philip Mackenzie Ross som designade Ailsa på Turnberry.

Jimmy Thomson och Jack Forrester emigrerade båda till USA och blev framgångsrika där. Och det var i North Berwick Young Tom Morris mottog det telegram som skulle innebära hans alltför tidiga bortgång. Han var i North Berwick för att spela en uppvisningsmatch tillsammans med sin far och Mungo Park. Telegrammet berättade att hans höggravida fru blivit allvarligt sjuk. Far och son tog snabbaste vägen hem, med båt över sundet, Firth of Forth, men det gick ändå inte tillräckligt snabbt.

Fågelvägen är det bara fyra mil till St Andrews men när båten anlöpte hamn var Young Toms fru död. Tom kom aldrig över detta och dog på juldagen samma år, 24 år gammal.

Staden är ett myller av smala gator, trånga gränder och framför allt spännande historier. Många av dem lever vidare. Som den om The Famous Foursome – matchen mellan Robertson/Morris och bröderna Dunn på West Links. De som hade kommit för att se matchen vädrade en sensation, och det fick de. När det återstod åtta hål att spela var bröderna Dunn fyra upp.

Vad som än skulle hända i det skedet måste ju för övrigt betraktas som en sensation. På 16:e hålet var matchen all square. Men Allan Robertson’s drive på det 17:e hamnade inte i ett bra läge. Tre slag senare låg Robertson/Morris i en bunker kort om green medan bröderna Dunns boll låg till höger om green på två. Men – brödernas boll hade hamnade mot en sten.

Bröderna Dunn ansåg att de var i sin fulla rätt att flytta på stenen och skickade en man att hämta en spade. Men Sir David Baird, domaren, beordrade att bollen skulle spelas som den låg. Två gånger attackerade bröderna bollen utan att rubba den. De förlorade både sitt humör och hålet och var ett ner med ett hål att spela. För ett så rutinerat par som Robertson/Morris var det sista hålet en formalitet.

Själv ska du inte räkna med det. •

  • Klassisk links på Skottlands skönaste kust

    Båda städerna är starkt präglade av golf och de har båda banor som är äldre än  någon kan …
Fler relaterade artiklar
Fler artiklar av Tommy Jeppsson
Läs mer artiklar om Linksgolf

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Läs också

Åtvidaberg: Ett hotell med anor vid en klassisk bana

Det berättas att under en golftävling för militärer på Åtvidabergs GK så hookade en deltag…