Hem Golfresa Connemara – en bana skapad av högre makter

Connemara – en bana skapad av högre makter

21 minuter att läsa
0
0
6
Autumn sale Image Banner 728 x 90

Byns präst hade sin egen tro. Det som skulle lyfta Clifden ur depressionens tristess var inte 10 budord utan 18 golfhål.

Connemara är förmodligen västra Irlands märkligaste golfbana.

Egentligen är det ju rätt märkligt. Under några intensiva dagar ägnar jag mig åt ”linksgolf på steroider”, som någon uttrycker det. Vi spelar några av västra Irlands bästa linksbanor i sol, regn, vind och dimma tjock som grädde.

Vi slog ut på hål vi inte såg skymten av, antingen för att de var blinda, eller för att dimman gav en sikt på högst tio meter. Och vi spelade in mot greener vars existens vi bara kunde gissa oss till genom studier av banguiden.

Men när jag tänker tillbaka på de där dagarna är det en natt på ett hotell jag minns bäst.

Det blir nog lätt så när man är i västra Irland. Det är den skönaste delen av Irland, tycker många. Den vackraste. Det är lite mer omständligt att ta sig dit, vilket kan vara avskräckande för dem som anser att tid är pengar. För dem som tror att tid också kan vara en investering är resan värd att göra. Antingen med bil från Dublin, eller med flyg till Galway.

Abbeyglen Hotel Castle.

Hotellet jag minns framför de andra heter Abbeyglen Castle Hotel, byggt 1832 av John d’Arcy och beläget i Clifden, en liten stad i Connemara som är mest känd för sina hästmarknader. Tre gånger om året samlas hästhandlare och köpare i Clifden. En gång i tiden fanns här en järnväg också. Den är nedlagd nu men minnet av den firas en helg varje år. När man firar något sådant så ger det vid handen att det i övrigt inte händer så mycket i Clifden.

Om man nu inte händelsevis råkar befinna sig på Abbeyglen Hotel samtidigt som Brian Hughes är där, hotellets ägare. De har en talande papegoja, Gilbert, i receptionen som kan en hel del gångbara fraser. Men framför allt har hotellet Brian Hughes.

Vi äter middag i hans sällskap. Och efter en lång och dimmig dag på Carne Links så ser man för en gångs skull fram emot en riktigt lång sittning, gärna en aning dimmig den också, men den här gången kommer uppbrottet lika oönskat som hastigt.

Vi har knappt hunnit svälja den sista ostbiten förrän Brian schasar ned oss i baren. Jag beställer en Guiness och Brian sätter sig vid en Steinwayflygel. Sedan utbryter karaoke på irländskt vis. Alla som vill får sjunga sin favoritsång, ackompanjerad av Brian.

Och nästan alla vill!

När det äldre gardet i baren vägrar släppa mikrofonen för att sjunga slagdängor från 1930-talet, flyttar vi som föddes på andra sidan det senaste världskriget ut på verandan för att njuta av den ljumna irländska natten. Och småpratar.

Efter en stund säger Brian som tröttnat på att snacka:

”Du, kom och hjälp mig med en sak…”

Han leder in mig genom en dörr till hotellet. Där står ett piano. ”Lyft”, säger han och så bär vi ut pianot på verandan där Brian fortsätter att spela. Bohemian Rhapsody… English Rose… Vi slutar inte att dricka och skråla förrän en av Brians sömnstörda gäster öppnar sitt fönster och skriker en fras som vi får hoppas att Gilbert inte lade på minnet.

Men hur skulle den sömnlöse gästen ha kunnat veta att det var självaste hotelldirektören som satt och hamrade på tangenterna nedanför hans fönster.

Brian är inte bara hotelldirektör, ska det visa sig när vi återigen börjar prata med varandra istället för att sjunga. Han vet en hel del om banan vi ska spela i morgon, Connemara, den kanske märkligaste banan av alla vi besöker den här veckan. Brians bror, Paul, var direkt involverad i dess tillkomst. Han är faktiskt en starkt bidragande orsak till att banan överhuvudtaget finns. Den är utlagd i ett märkvärdigt, kargt landskap. Och den där natten fick jag höra historien om hur en ung präst såg en golfbana som en väg ut ur den bistra vardag som omslöt staden under 1970-talet.

När fader Waldron kom till Clifden var staden en håla i ordets verkliga bemärkelse. Att bygga en golfbana ingick inte i hans ursprungliga plikter även om irländska präster av tradition varit involverade i det mesta som hände i deras distrikt.  De var något av samhällsbärare och särskilt viktiga var de på västkusten där marken var mindre bördig, där fisket sinade och turismen var obefintlig. De unga lämnade denna bistra kust för London och New York. Peter Waldron ville få samhället att leva upp och han visste hur.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fader Waldron ville inte bygga en ny kyrka utan en golfbana. Det fanns ingen golfbana i Clifden, eller ens i Connemara. Om man inte räknade den pitch-and-putt-bana som fyrvaktaren hade anlagt för att fördriva tristessen. Men att förklara nyttan och nödvändigheten av en golfbana var inte lätt i denna del av landet, där ingen egentligen behövde hjälp med att fördriva tiden – det mesta av den gick till att skaffa mat på bordet.

På ett dop 1969 träffade Waldron för första gången Eddie Foyler, en lokal hotellägare.

”Jag hörde om din idé med en golfbana”, sa Eddie. ”Glöm det. Det kommer aldrig att hända. Det vore för bra för att vara sant… ”

Några dagar senare knackade det på fader Waldrons dörr. Det var Paul Hughes­, Brians bror. Hughes hade precis köpt Abbey Glen och var, i likhet med fader Waldron, ny i den fattiga och av ekonomisk depression hårt tärda stan:

“Den här staden behöver… saker. Och mest av allt kanske den behöver det som du lär ha tänkt…”

”Du talar om en golfbana?” frågade fader Waldron. Är du intresserad?”

”Definitivt.”

Men inte mycket hände de närmsta månaderna och fader Waldron bestämde sig för att sluta drömma och istället satsa på tron, hans egentliga arbete. Han körde runt och lärde känna sin församling. Det var en sådan resa, i juni 1969, som tog honom till den plats där Connemara GC idag ligger.

Han körde den smala slingrande vägen bortom Ballyconneely, vidare förbi småskolan och svängde sedan höger in på en smal väg omgärdad av en hög stenmur. Han möttes av en vy bestående av hav, blå himmel och ankelhögt grönt gräs. På andra sidan, till höger klättrade de svarta klipporna.

”Här Peter”, sa han till sig själv, ”här har du din golfbana.”

Två år senare gick han igenom layouten en sista gång med Eddie Hackett. Fader Waldron hade i huvudet gått igenom alla de alternativ till routing som marken gav, och visste varken ut eller in. Men för Eddie Hackett hade det bara funnits en bana på platsen. Han såg den direkt.

Eddie hade varit professional på Portmarnock på 1940-talet och hade börjat som arkitekt sent i livet. När han i oktober 1970 kom till Connemara och platsen för den tänkta golfbanan var Waldron nervös. Tänk om Eddie inte såg det som var uppenbart?

Eddie fick skjuts från Abbey Glen av Paul Hughes, och i samma stund som han klev ut ur bilen och för första gången skakade fader Waldrons hand försvann alla tvivel. Waldron såg det i Eddie Hacketts blick. Paul Hughes såg det också.

Men hur förtjust Eddie Hackett var, det förstod de inte. Inte förrän Paul Hughes några veckor senare ringde Eddie för att säga att projektet var avblåst. Pengarna var slut. Verkligheten hade hunnit ikapp drömmarna.

”Lyssna nu”, sa Eddie. ”Jag kommer till er och lägger ut banan. Sedan betalar ni mig när ni kan. Okej? Men ni måste lova mig en sak: Även om det är besvärligt att klippa gräset i början så måste ni lova att behålla banans ursprungliga design, så som jag lagt ut den.”

Eddie lade ut banan, mån om att inte behöva förändra landskapet det minsta. Vilket passade golfkommittén fint eftersom de ändå inte hade några pengar till bulldozers. Men för Eddie Hackett handlade det inte bara om pengar utan om principer. ”Moder Natur är den bästa arkitekten”, sa han. ”Jag försöker använda det hon gett mig.”

Eddie var slug. Han hade lärt sig att få sin vilja igenom utan att argumentera för sin sak. Sommaren som följde visade han banans sträckning för fader Waldron. De kom till det 15:e hålet och Eddie pekade ut herrtee och damtee, men när de nådde green blev fader Waldron förvirrad. Han tittade på den skog av pinnar som utmärkte green och sa:

”Så här är 15:e green. Men vad är det för pinnar som står där borta?”

”Låt mig förklara”, sa Eddie. ”Ibland sätter jag ned pinnar där greenens optimala placering skulle vara. Jag vill liksom plantera idén. Jag vet ju att ni måste tänka på kostnaderna och att ni kommer att välja det billigare alternativet. Men jag ville plantera idén för framtiden… om ni skulle ändra er…”

Fader Waldrons hjärna sa en sak, hjärtat något annat. Det sista det här projektet behövde var en finansiell överraskning.

”Vi ska försöka fixa fram pengar”, hörde han sig själv säga. ”På något sätt måste vi göra det.”

Från den stunden sägs det att Eddie Hackett gav Connemara högsta prioritet. Lika hög som den där banan han gjorde åt mr Mulcahy (”mr Mulcahy har pengar, men ni har platsen”, lär han ha sagt).

Och Connemara GC är en speciell plats. Alla har sin egen favorit på den irländska västkusten. Connemara är kanske den bästa banan, kanske inte.

Det kan för övrigt kvitta, för längs den här kusten finns så många bra banor av olika karaktär.

Fader Waldron fick som han ville. Connemaras golfbana satte Clifden på kartan. Och ska man spela Connemara så hör en natt på Abbey Glen till paketet. Det var ju så familjen Hughes hade tänkt sig det hela. Idag finns här 27 hål och det händer ytterst sällan att någon går en 18-hålskombination här på par. Hör gärna av dig om du lyckas. l

Fler relaterade artiklar
Fler artiklar av Tommy Jeppsson
Läs mer artiklar om Golfresa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Läs också

En promenad i en park

Det är klassisk och mytomspunnen mark. På Stoke Park utanför London har golfande kunglighe…